Farmor gjorde alltid plättar med blåbärssylt till mig när jag kom ut till landet på Tullgarn som barn. När jag sen gjorde min restaurangpraktik på Källaren Diana i Gamla stan lärde jag mig att plättar på krogen kallas crêpes och att clubsoda gör crêpen frasigare. Jag stod en hel dag och gjorde crêpes som skulle fyllas med olika stuvningar. Crêpes får mig att tänka på Paris också, på en höstblöt dag i Quartier Latin och folk som går förbi med halsduk virad om halsen, ätande på crêpes au beurre avec sucre – jättepannkakor med smör och socker inlindade i smörpapper.